Det har varit ett tungt dygn. Fria Tidningar gav ett negativt besked. Ingen praktik där. Min lärare tipsade om Arbetaren. Mailade igår. Fick nej i dag. Jag var på botten.

Jag började diskutera Karlstad-tidningen vs Kristinehamnsposten med min andra lärare. Hon tyckte Kristinehamn. Jag höll med. Försökte ringa Fotosidan. Telefonen avstängd. Minutrarna tickade på, och det blev mer och mer oundvikligt.
- Det blir ingen praktik i Stockholm, tänkte jag och grävde mig djupare ner i dyn.

Väntade. Tittade på gamer-film från BF3. Nervositeten steg och jag fortsatte snegla på klockan.

Tick.

Tack.

Tick.

Tack.

Tick.

Jag ringde Fotosidan igen.

Tuuuut. Tuuuut.

- Signaler!
Jag var på nålar. Sista chansen. Chefredaktören svarar.
- Hej, Alexander från Molkom här. Jag tänkte bara höra om praktiken. Hur ser det ut? Får jag komma?
Kroppen skrek. SÄG JA DÅ! SVARA! Sekunden kändes fruktansvärd.
- Ja, absolut! klingade chefredaktören på klockren skånska, vi tycker det ser bra ut och eftersom vi gör två tidningar blir det bra med extra stöd.
Jag hade svårt att hålla mig från ett glädjerop. Dansade istället i mitt ensamma lyckorus.
- Helvete vad skönt, tänkte jag.
- Vad roligt! Tack så hemskt mycket, sa jag så behärskat jag kunde.
Vi avslutade samtalet.
Jag dansade vidare ut ur telefonrummet.


Nu får vi bli sambos igen. I alla fall i sex veckor.
Och jag får praktisera på en tidning om fotografering. Eller närmare bestämt två. Kan inte bli bättre.

Dygnets mentala resa illustrerat i två bilder

Från is och mörker...

...till... Ett par mogna vildhallon? Ni förstår nog vad jag menar.

GLHF