Frilans på gång

Alldeles för länge sedan jag bloggade. Helt kommit av mig. Det är mycket med det där, för att citera en gammal kollega.

Det kommer nog dröja ett tag innan jag får tid att blogga ordentligt igen. I alla fall privat. Se till att följa mig på Twitter - startat upp ett litet fotodagbokstwitterprojekt (ja, det är ett ord) där.

Ska kanske förtydliga "I alla fall privat." också. Jag och Milla startar snart vårat frilansföretag. Det ligger hos bolagsverket för godkännande. Så fort det är okejat dundrar vi igång, och då kommer vi försöka blogga och twittra för företaget. Vi får se hur det blir med den här.

Praktiken går i alla fall bra, och vi är vid god hälsa.



GLHF

Ett resonemang kring nyhetsvärdering.

Vi fick en uppgift i skolan för ett tag sen; att resonera kring nyhetsvärdering.
Jag tänker dela med mig av mitt resonemang. Det är kanske lite av en TL;DR, men det kan vara värt tiden. Särskilt om du undrar varför senaste kändisskandalen sitter på förstasidan, och inte den svältande fyraåringen från Somalia.



Nyhetsvärdering och hur det (verkar) se ut i dag


Jag blir lite mörkrädd när jag läser avsnittet i ”Reporter” om nyhetsvärdering. Är det verkligen så lika på våra svenska redaktioner? Jag tar en stund till att tänka efter, och inser att det nog var längesen jag såg löpsedlar med helt olika rubriker.

I avsnittet om Cecilia Uddén, Sveriges radios utrikeskorrespondent i Mellanöstern, tänds dock en liten gnista hopp. Hon uttalar sig skeptiskt till hur nyhetsrapportering och -värdering går till i Sverige och världen i dag. Att AP, USA:s motsvarighet till TT, sköter mer än hälften av västvärldens utrikesbevakning gör mig nästan illamående. Inte konstigt att alla krig amerikanarna är inblandade i – avsett på vilket sätt – får till största delen bra publicitet eller, kanske värst av allt, ingen alls.

Det som gör mig mest förvånad är att svenska medier inte verkar vara medvetna om det själva. Eller så är de det, men struntar i det. För hur det än är sväljer vi AP:s journalistik rakt av. Kritiken verkar sitta långt inne, speciellt i plånböckerna.

Nyhetsvärderingen som koncept kan jag dock köpa. Jag förstår att sensationella nyheter som ligger läsarkretsen nära till hands på ett eller annat sätt är lättare att sälja. Jag inser att Robinson- Robbans senaste knarkfest har större genomslag, om man ser till försäljningssiffror, än vad en upptrappning av dödsoffer i en svältkatastrof har. Konstigt, men sant. Jag får väl bara vara glad att knivmordet på Ellinor fortfarande har ett större läsarvärde än ”Bakom kulisserna på Stockholms modevecka”, samtidigt som jag känner att jag fullständigt skiter i Stefan Löfvens uppväxt trotts att både Aftonbladet och Expressen drog upp det på sina ettor för inte alldeles för länge sen. Vad spelar hans barnhemsuppväxt för roll så länge han sköter sitt arbete och inte gör något olagligt? Men visst, det handlar om att göra en elitperson identifierbar med oss ”vanliga dödliga”. Jag har bara svårt att se att det kan vara så intressant.

Saker som borde ha högt läsvärde, men som inte har det, kan jag också förstå. Det slutar vara en nyhet, eftersom det helt enkelt inte är nytt längre. Det skrivs till exempel ingenting om knarkproduktionen i Sydamerika längre. Vi hör inte eller mycket om trafficing från öststaterna eller svälten i Afrika längre, trotts att det nog inte är särskilt mycket bättre nu än vad det var när det var toppnyheter för inte alldeles för länge sen.

Dessa ”o-nyheter” behöver kanske göras nyheter av igen, men om ingen bryr sig – varken läsare eller journalister – lär det inte hända. Afrika ligger för långt bort både geografiskt och kulturellt och vi vet ju alla om att unga kvinnor kidnappas i Lettland och säljs som horor över hela Europa. Tror vi svenskar att allt det där har blivit bra nu, eller är vi bara trötta på att läsa om ”ytterligare en trafficing-härva” och ”svältkrisen som aldrig tar slut”?

Risken är väl bara att jag sitter där på en redaktion om tio år och yttrar något i stil med:
- Skit i Afrika, det är för gammalt. Släng det på sida 19. Vi drar upp Göran Perssons debut som programledare för Bingolotto på ettan istället. Jävligt bra grej! För min egen skull hoppas jag innerligt att det inte kommer hända. Om det ändå skulle hända hoppas jag att jag kommer ha en ung och nykläckt snorunge till journalist i rummet som kan slå mig på käften och fråga om jag spolade ner mina värderingar tillsammans med morgonskiten imorse.

Alexander Lindhe
2012-02-01

GLHF

Det har varit ett tungt dygn. Fria Tidningar gav ett negativt besked. Ingen praktik där. Min lärare tipsade om Arbetaren. Mailade igår. Fick nej i dag. Jag var på botten.

Jag började diskutera Karlstad-tidningen vs Kristinehamnsposten med min andra lärare. Hon tyckte Kristinehamn. Jag höll med. Försökte ringa Fotosidan. Telefonen avstängd. Minutrarna tickade på, och det blev mer och mer oundvikligt.
- Det blir ingen praktik i Stockholm, tänkte jag och grävde mig djupare ner i dyn.

Väntade. Tittade på gamer-film från BF3. Nervositeten steg och jag fortsatte snegla på klockan.

Tick.

Tack.

Tick.

Tack.

Tick.

Jag ringde Fotosidan igen.

Tuuuut. Tuuuut.

- Signaler!
Jag var på nålar. Sista chansen. Chefredaktören svarar.
- Hej, Alexander från Molkom här. Jag tänkte bara höra om praktiken. Hur ser det ut? Får jag komma?
Kroppen skrek. SÄG JA DÅ! SVARA! Sekunden kändes fruktansvärd.
- Ja, absolut! klingade chefredaktören på klockren skånska, vi tycker det ser bra ut och eftersom vi gör två tidningar blir det bra med extra stöd.
Jag hade svårt att hålla mig från ett glädjerop. Dansade istället i mitt ensamma lyckorus.
- Helvete vad skönt, tänkte jag.
- Vad roligt! Tack så hemskt mycket, sa jag så behärskat jag kunde.
Vi avslutade samtalet.
Jag dansade vidare ut ur telefonrummet.


Nu får vi bli sambos igen. I alla fall i sex veckor.
Och jag får praktisera på en tidning om fotografering. Eller närmare bestämt två. Kan inte bli bättre.

Dygnets mentala resa illustrerat i två bilder

Från is och mörker...

...till... Ett par mogna vildhallon? Ni förstår nog vad jag menar.

GLHF

Stockholm, stress och (S)WRC

Nu har det hänt mycket igen. För mycket för att hinna blogga. Nu sitter jag dock här, i Sal 3, med rinkadink dundrande ur högtalarna och försöker tänka igenom vad som skett de senaste veckorna.

Från Sundsvall till Stockholm
Vet inte om jag sagt det redan, men jag och Milla lyckades - genom en av mina lärare - få tag i en lägenhet i Stockholm. För två veckor sedan flytta "vi" in. Jag säger "vi" eftersom det mest är Milla som flyttat dit. Molkom är inte över än, och min (ännu ej bestämda) praktik har inte börjat än. Känns rätt konstigt att ha ett boende ihop igen, men att jag inte kan vara där. Men snart så kanske..!

Vi passade på att hänga med storebror, Mr B, inflyttningshelgen. Det blev mat på Monk's Porter House och öl på Monk's Porter Café under lördagskvällen. Kan meddela att Duff beer inte är så god som Homer vill verka få den att vara...

Storebror B stod för kalaset den här kvällen.

Tack igen!

Milla var såklart med.

Vi försöker ses oftare nu, när vi bor närmare varandra. Åkte således tillbaka till Stockholm förra helgen. Det blev mindre öl den gången, men desto mer kultur. Moderna muséets fotoutställning beskådades och gillades. Mycket bra och intressant.

På väg till muséet.

Redaktionsövningar

Vi drillas hårt nu inför praktiken. Under två redaktionsövning (och två till på väg) får vi träna på att göra jobb fort och på att planera upp vår redigering. Ruskigt roligt. 

Första passet hade jag redigering, och var chef tillsammans med Mrs AB. Det gick bra. Kunde gått bättre, men vi fick i alla fall ihop det. Till slut. Redigering på tid är svårare än man tror..! 

I torsdags var det min grupps tur att vara reportrar. Jag spenderade dagen med att göra ett jobb om ACTA-avtalet. Hela härligheten går att läsa här. Enjoy!

SWRC

Min rally-oskuld är tagen. Eller vi har i alla fall närmat oss varandra. Kanske så långt som first base, om jag ska vara helt ärlig. Jag och Ms A var inne i Karlstad och såg prisutdelningen på Svenska rallyt. Utan presspass, dock. Tråkigt, men en utmaning fotovis. 

Qatar hade en bil med i rallyt. 

Föraren sa att han frös.

Prins Carl-Philip var där som prisutdelare, här

i färd med att dela ut pokal till vinnarna.

GLHF

Var tog du vägen?

Det har varit en konstig vecka... Även om jag är omringad av vänner har jag i några dagar nu känt mig ensam. Jag vet inte riktigt varför, och det stör mig.

Ensam är kanske fel ord, när jag tänker efter. Malplacerad är nog bättre. Som om jag borde vara på en annan plats än den jag befinner mig på. Jag blir irriterad, för det är inte rätt känsla. Även om Molkom i sig inte är särskilt spännande eller underhållande, trivs jag jättebra med mina vänner och mitt umgänge. Jag hoppas det går över snart.

Molkom kan till och med vara ganska fint.

Nu ska jag inte förvandla det här till min helgon-dagbok v.2 - ni som läste den vet vad jag menar. Det är bara lite svårjobbat just nu. Behöver hitta mitt work mode och min entusiasm igen. Snart, hoppas jag.

Fristad

Det vore skönt att komma igång ordentligt i skolan igen också. Det har varit lite för mycket lek och lite för lite planerad undervisning. Det gör mig rastlös, och när jag blir rastlös här, sjunker humöret. Det finns inte supermycket att göra utanför skolan...

Det är tur att jag kan gå hit, till Sal 3, och sysselsätta mig med sidoprojekt. I alla fall vissa dagar. Det har blivit som en fristad. Någon dag ska jag berätta om mina projekt, men inte nu. Det får räcka såhär för i dag. Vi avslutar med lite fler bilder från promenaden igår.

GLHF

Svart och vit

I dag har jag inte åstakommit så mycket. Vi hade ett par grejer på gång, jag och Anna, till tidningen, men det blev skjutet på framtiden. Till imorgon eller fredag, närmare bestämt.

Periodare

Största delen av dagen har bestått av bildredigering. Tittat igenom gamla bilder här på skoldatorn, och lekt med dem i Photoshop. Jag har kommit in i någon sorts svartvit period. Det kan ha att göra med ett projekt, som dock bara ligger på planeringsstadiet än så länge.

Praktikpanik

Än så länge har jag ingen praktik. Det ger mig ont i magen. Samtidigt har jag satt mig i den här situationen själv, så jag får väl skylla mig själv. Men jag har alltid svårt att somna numera. Jag panikar alltid lite när jag gått och lagt mig - tankarna rusar och jag funderar mycket på just praktikplatsen. Det kommer säkerligen att lösa sig, men fram tills dess kommer jag nog vara trött. Väldigt trött. Om någon känner någon som jobbar på en tidning eller radio eller liknande får denne någon gärna säga till. Och kanske dra lite i kontakten. Jag jobbar bra, jag lovar. Som ett bi.

Det här är egentligen en geting, men att säga  att man är

flitig som en geting låter lite dumt.

GLHF

Tillbaka till

Jaha, då är jag här igen. Molkom. Efter tre veckor ledigt känns det konstigt att åter igen sitta i mitt internatrum. Ingen Milla. Bara jag och mitt tv-spel.

Huset är nästan tomt också. Jag och två till. Gissar att folket börjar dyka upp under eftermiddagen. Allt till trots kommer det nog ändå att bli ganska roligt att börja igen. Snart är det praktik, sen blir det utlandsresa och till sist slutprojektet. Det kommer nog gå snabbt.

Julen och Hjo
Större delen av de tre lediga veckorna spenderas hemma hos mamma och pappa i Örebro. Jag tröttnade fort på att bo hemma igen, men vi hade inte så många andra ställen att åka till. Med lite tur har vi ett vettigt eget boende nästa jul, och kan låta bli att fira precis hur mycket vi vill...
En sväng till Hjo blev det i alla fall, för att hälsa på Millas mamma och mormor.

Hjos hamn sett från parken.

Nyår spenderades med Mr D och Ms C för att sedan övergå till efterfest med Mr A och Mr J med fler. Väldigt trevligt.

Fyrverkerierna vid Örebro slott.

PCP
Det blev en lan-natt också. Sjukt roligt. Hans-Jan, Barstol, Shankly_89 och jag ägde sönder BF3. Förlorade en match på femton och var Ace Squad ungefär lika ofta.

P-p-p-p-p-p...PopCorn Playahz! 

GLHF